För sista gången.

Det är mitt i natten, klockan har precis passerat 3. Det är mörkt och folk börjar så smått ta sig hem från krogen. Restaurangen i huset jag jobbar har stängt och personalen börjar packa ihop och förbereda sig för att gå hem till sitt. Så är det också för mig.

Jag har precis tömt mitt fack på gamla papper. Papper som är instruktioner på sånt jag skulle lära mig då jag var ny är för ett år sedan. Ja, jösses, redan ett år sedan. Tiden har verkligen gått fort. Det är en del konstiga känslor som blandas i huvudet just nu. Skönt att slippa men skönt att kanske vara kvar. Skönt att gå vidare och skönt att kanske vandra vidare. Gräset är inte grönare på andra sidan. Jag vet vad jag har men inte vad jag får. Ännu.

Jag kommer naturligtvis sakna mina underbara kollegor här. Men jag kommer ju med största sannolikhet tillbaka i privat regi och hälsar på.

Så för sista gången har jag:
kontrollerat morgondagens bokningar
gått kontrollrunda på våningarna
städat lobbyn
lagt ihop dygnsekonomin till hotellchefen
pratat med tidningsbudet, som alltid har något nytt att säga
tagit emot frukostbrödet
öppnat kontorsdörrar till diverse övrig nattpersonal
träffat många, många, många trevliga gäster
och
svarat i telefon
dessutom har jag säkert glömt att nämna lika många saker.

Men det blir nya tag på Grand Hotel istället dit jag vänder näsan och börjar redan senare detta dygnet.

Mer om det när jag gjort första natten.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe.
Ensam.
Tystnad.
Sentimentalitet.
Glädje.
Och sorg.

Tack!