"Nu slår kapellklockan elva, elva slag och sedanlbörjar den ringa, och det är för mig den ringer, förkunnar för nejden att nu, nu ska Bollbengan Andersson till att jordfästas, och i klangen hörs berättelsen om mitt liv, den till synes bortkastade uppsättning av andetag som var mina. [---] Ni ser så allvarliga ut där ni sitter i bänkarna. Ni är bara två, Mallin FOrs och en representant för Fonus begravningsbyrå, denne Skoglund som gjorde mig fin inför fotot i Correspondenten. Vid kistan står en kvinna, prästkragen skaver om hennes hals och hon vill helst ha det överstökat, döden och ensamheten i min form skrämmer henne. [---] Likbrännare står inte högt i kurs, inte mycket högre än tjockisar som slår sin egen far i huvudet med en yxa. Men han trivs med jobbet, det är ensamt, han slipper de levande, och det har flera fördelar, som inte skall nämnas nu. Vi är inne i ugnsrummet, det är storrt och rymligt, med himmelsblå väggar, beläget under jord med bara små fönster uppe vid taket. Själva ugnen är helautomatisk, likbrännaren bara för kistan över till ett band, så öppnas luckan till en härd som tänds med ett knappptryck. Sedan brinner jag"
Jag läser "Midvinterblod" av Mons Kallentoft. Ovan text är utdraget av denna. Jag fastnade just vid detta kapitel då jag själv har jobbat med just kremeringar.
Men boken rekommenderas starkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar